The translation, sort of:
 
Exactly 10 years ago this Easter Weekend, while I was at grad school in Washington DC, I was faced with a stark choice: Study for the final exams in May, or go for a road trip to Maine with a friend. The friend, Cole, had a car, and another friend needed a lift to Boston, and Cole’s girlfriend (you know who you are) was up in NYC for the weekend — so there were plenty of reasons to go, and it would certainly mean being able to avoid Clausewitz or Waltz for another 48 hours.
 
The trip began well. Four hours to NYC, where we spent the evening out on the town with friends. By 11pm it was time to drive on. We reached Boston by 5am and dropped off our passenger. By 7am, in New Hampshire, we were flagging, and decided to take a nap by the side of the Interstate, but were soon woken by state troopers, for whom old Volkswagen Jetta + Oklahoma plates + two plausible prison escapees was reason enough to check with HQ. Nothing came up so we were free to continue. (A few days later, another vehicle with Oklahoma plates would make world headlines.)
 
The goal was Acadia National Park, a beautiful peninsula halfway up the coast. As we crossed the state line, the Maine tourist center offered up something even more interesting (to me): The Olson farmhouse, past Portland, which Andrew Wyeth had painted so often. It’s the house in Christina’s World.

Precis för 10 år sedan på påsken, när jag studerade i Washington DC till min magister, stod jag inför ett val: Studera till sluttentorna i maj, eller göra en roadtrip med en kompis norrut till Maine, en delstat jag aldrig hade besökt. Kompisen, Cole, hade bil, en annan vän skulle behöva lift till Boston, Cole’s flickvän befann sig i NYC över helgen — så vi hade många orsaker till att åka dit; inte minst betydde det ju att vi inte skulle behöva läsa Clausewitz eller Waltz.

Resan började bra. Fyra timmar till NYC, där vi gick ut på kvällen med kompisar. Kl. 23 var det tid att fortsätta resan. Kl. 5 nådde vi Boston, där vi lämnade vännen. Kl. 7, i New Hampshire, sov vi lite i bilen vid sidan av motorvägen, men väcktes av polis, som misstänkte oss för vem vet vad, därför att bilen var jättegammal och hade en registreringsskylt från Oklahoma. Till slut var allt okej och vi var på väg igen. (1995 var påsken 16 april; Oklahoma City bombningen var 19 april — polis var verkligen förutseende.)

Målet var Acadia National Park, som är en mycket vacker del av Maine. Men på turistcentret vid delstatsgränsen upptäckte jag något ännu intressantare (för mig, åtminstone) som jag ville besöka: Bondefamiljen Olsons hus utanför Portland, som målades många gångar av Andrew Wyeth, en av mina absoluta favoritkonstnärer. Huset finns till exempel i Christina’s World, hans mest kända tavla.

Christina’s World, 1948.

När jag var liten hade vi hemma hos oss en poster av en av hans tavlor, en fotorealistisk closeup av en sida av detta hus, badande i nordens ljus. Jag hade växt upp med detta hus, om du så vill, och kände till dess minsta detalj, som ett barn som läser samma barnbok för ofta.

Weather Side, 1965. Above, the actual poster in question, wrinkles and all, from the Metropolitan Museum’s retrospective in 1976.

I motsats till en barnbok, dock, existerar huset i verkligheten, men jag hade aldrig vetat det. Det blev självklart något jag var tvungen att besöka.

Och det gjorde vi. Det kändes verkligen som en vallfart. Jag tog några foton, inklusive ett från samma perspektiv som posterns. Vädret var mulet, så vi såg inte ljuset som Wyeth hade målat så bra, och som jag gillar så mycket. (Kanske var det därför jag kom hit till Sverige? Jag såg samma ljus på Sandön i helgen, när det var så varmt i fredags, från en fortfarande insnöad strand.)

When I was a child we had a poster of one of his paintings at home, a photorealistic rendition of the side of that very same house, bathed in the attenuated light of the Maine coast. I grew up with that house, aware of every detail, like a child reading the same book far too often.
 
In contrast to what’s in most children’s books, however, the house actually exists, but I hadn’t known this until that day at the tourist center. It was obviously something I had to visit.
 
And so we did. It felt a bit like a pilgrimage. I took pictures, including one from the same perspective as in the poster. The weather was overcast, so we never saw the house in the light that Wyeth had painted so well, and which I like so much. (Is that why I came to Sweden? I saw the same light on Sandön island in the Stockholm Archipelago this weekend, on Friday when it was so warm, from a beach still covered in snow.)
 
On we went to Acadia, where we ate far too many lobsters, ran up Acadia’s tallest mountain, froze on the summit, and then started on our way back to DC. But there was one thing left to do. Christina’s World is in NYC, so we decided to complete our pilgrimage with a visit to the painting. We drove straight to the Metropolitan, where I thought I remembered seeing the painting (it has other Wyeths) but in the end we had to head to the MoMA to find it. We took a picture, and were on our way again. In the meantime, I was coming down with something. By the time we reached DC, I had a fever. I ended up with a two-week bout of bronchitis as the price of our conquering an Acadian summit.

Därefter åkte vi till Acadia, åt för många humrar, sprang upp för Acadia halvöns högsta berg, frös, och var då på väg tillbaka till DC. Men det fanns en sak till att göra. Christina’s World kan ses i NYC, så vi bestämde oss för att komplettera vallfarten med att titta på tavlan igen. Vi körde rakt till Metropolitan Museet, där jag trodde mig minnas att tavlan fanns, men jag hade fel. Den fanns istället på MoMA, så vi körde dit, tog ett foto, och var på väg igen. Under tiden hade jag börjat må illa. Innan vi nådde DC hade jag en feber. Jag skulle komma att ha bronkit för två veckor darefter, tack vare vår expedition till toppen av Acadia.

(Visste du att “Christina” i Christina’s World inte är en ung flicka, men en vuxen, förlamad kvinna?)